:: som en fjäril ::

du skickas vidare.

2010-01-17T19:26:00.001+01:00

innehållet har flyttat.

kommer du inte vidare automatiskt [klicka här]

flytt.

2009-09-26T13:56:00.001+02:00

jag har flyttat. veckans dikt hittar du numera på

korpdotter.blogspot.com

bara för att jag ville. så det så.

vecka 38.

2009-09-19T17:53:00.002+02:00

fjärilarna som fanns i våras
fladdrar förbi i mitt huvud, jag
vet att de är borta nu, att det
är något annat nu. det enda
som är detsamma är
att allt förändras, att
förgängligheten är det enda
orubbliga. ändå finns det en
klang i botten av mig, som låter
nästan som i våras. klangen är
fylld av detsamma; sorgen,
övergivenheten, ensamheten, och
det handlar om dig igen, det
handlar om sårbarheten i närheten.
men det låter annorlunda när
ljudet trevar sig fram i den
spröda höstluften, istället för att
åka snålskjuts på mjuka vårvindar.

vecka 37.

2009-09-11T18:49:00.003+02:00

jag är en svensson nu, det
var det jag blev. kanske är det ok.
jag bestämmer mig för att följa idol,
för jag får lite bättre självförtroende
av det, och dessutom är det ju roligt
när nån är riktigt bra och får glänsa,
och jag tycker det är skönt när
det är fredag och veckan liksom är slut,
så man kan sjunka ihop med tekoppen
och vila, och titta på tv, och jag kan
gå i mina skor med klack nu, det
känns nästan normalt, jag känns
nästan normal, och jag har en seriös
budget så det går att unna sig det där
lilla extra, nån gång ibland, och jag
samlar ju på rabattkupongerna och
köper helst kvalitetsskor som håller.
det är så det är. jag vet inte riktigt
vad det är att vara vuxen, jag vet inte
vad det är att vara jag, men jag vet
att jag håller på att bli normal nu
och att jag inte ens vill kämpa emot.
snart är jag bara en del av den grå
massan. det finns ett lugn i det.

bonusdikt.

2009-09-07T19:57:00.003+02:00

jag tänker att jag ska på lobotomi på onsdag, men
kommer på felet, det är spirometri jag ska på, det
är inte alls samma sak, men vissa dagar vill jag
skära bort saker inuti mitt huvud, mest för att
någon slitit bort bitar av mitt hjärta, och om det
saknades bitar i huvudet med så kanske jag
hade passat ihop med mig själv. som om jag
var nånslags pussel. jag passar inte ihop nu,
förresten hade jag kanske inte gjort det i vilket fall,
man vet inte sånt. jag trasslar ihop mina tår med
varandra, som om de vill hålla fast mig, hålla mig
kvar, men jag faller, och jag tappar bort framtiden.
jag vet att jag hade den nyss, men jag kan inte
hitta den hur jag än letar. jag sveper in mig i
varma filtar, trygga toner, i hösten som gör att
allt börjar gulna. egentligen borde allting vara
helt ok, men det är ju inte det, jag måste
klamra mig fast för att inte falla mer, för att inte
tappa bort de bitarna av mig som inte
passar ihop med varandra, men som är jag, jag
orkar egentligen inte. allt andas trötthet och saknad.
jag skulle behöva dig nu, skulle behöva att
dina armar höll ihop mig.

vecka 36.

2009-09-05T10:07:00.003+02:00

det är den sortens dag idag, du vet.
när gråheten hänger mellan husen, och
sängen inte orkar putta liv i en, skaka
in en i vakenhet, utan bara låter bli.
det är regnsmatter mot rutan och
pop i högtalarna och drömmarna om
framtiden som moln i fjärran, det är
en grå dag idag, en sån när det grå
blir till mjuka filtar att vila i, blir till
lugn att finnas i.

smygreklam.

2009-09-03T15:48:00.002+02:00

jag har uppdaterat min hemsida en massa. och gjort världens snyggaste introfilm. och pysselskola.

gå dit. nu. meddetsamma.

www.lugnadig.nu

vecka 35.

2009-08-30T07:33:00.002+02:00

de svarta katterna korsar min väg
vart jag än går, och barnen
springer runt i cirklar. de letar efter
godisaffären som brukade ligga här.
kan inte förstå att den är borta, den
var här nyss, när de gick hem för att
be om pengar till godispåsen.
katterna ler i smyg, jag förstår ingenting
av allt det som är obegripligt, jag
har slutat försöka, jag har hört att det
är inne med mindfulness och acceptans,
jag accepterar allt. världen snurrar som
min favoritkarusell när jag var liten,
och jag protesterar inte, tänker bara
att såhär är det. punkt. (inte kommatecken)
(aldrig kommatecken, aldrig plats för
en reservation mot acceptansen. allt är
som det är. punkt.) jag vet inte om det är jag
eller världen som håller på att spåra ur, men
kanske utesluter inget att det är båda.
jag öppnar fönstret för att släppa in ljuden
som låter som höst, och luft, det
hoppar in en svart katt, och allt tappar
balansen, snurrar. jag faller över kanten.

nya tider.

2009-08-26T17:28:00.003+02:00

alltså jag skriver sämre och sämre här, både i kvalitet och kvantitet, och snart är det mer stress än trevligt att denna bloggen finns.

men det har funkat. jag har skakat liv i min skrivprocess ganska rejält. men nu skriver jag mest på annat, därför har detta blivit som en stress. som drar uppmärksamheten från det andra. istället för att vara huvudprojektet, som är lite lagom stort. så som det var när jag startade den.

så nu har jag bestämt att det blir veckans dikt istället. eller kanske dikter, om jag är på det humöret. och att de publiceras nångång kring veckoslutet.

så vet ni. och så vet jag. vad som gäller. och att det är nya tider nu.

23 augusti.

2009-08-23T18:40:00.002+02:00

jag säger "i somras" hela tiden, och
korrigerar mig själv meddetsamma, vet
alla gånger jag i augusti blivit rättad.
sommaren är inte över än. nej. jo.
ljuset är annorlunda nu, och alla har
slutat ha semester. det är det här som
är bra, det är det som är missförståndet,
att höst skulle vara dåligt.

22 augusti.

2009-08-22T19:19:00.002+02:00

det var en dröm, jag
vet att det var så, men
jag ville inte vakna, jag
vill somna och drömma
igen. vara kvar.

21 augusti.

2009-08-21T12:18:00.002+02:00

trötthet. och radion
har samma program igen.
allt är en repris.

(om man uttalar radion som tre stavelser, ra-di-on, så håller den ju inte versmåttet för haiku, men jag gör inte det, jag säger ra-dion, fast jag pratar skånska så kanske är det fel. vi är bra på sånt där att låta vokaler flyta ihop. men den är en haiku ändå tycker jag)

20 augusti. (jag kör med kompensation för oskrivna dagar...)

2009-08-20T10:34:00.003+02:00

jag faller i bitar, bygger upp, faller
sönder, bygger, det är som nånslags
tusenbitarspussel, som om
ständigt tappa lådan så att alla
obyggda bitar faller ut på mattan,
att samla ihop, samla ihop, tappa,
samla, att bara nån gång ibland
hinna med att lägga en bit
på rätt plats, och då för det mesta
stöta till bordet så pusslet glider
ner på golvet, går i bitar, blandar sig
med alla de aldrig byggda bitarna,
som fallit igen. och som faller igen,
och igen.

20 augusti.

2009-08-20T10:32:00.001+02:00

inte förrän det fattas oss
kan vi tydligt se vad
det var vi hade. och inte
förrän vi äntligen får
kan vi tydligt se vad
som hela tiden saknats.

18 augusti.

2009-08-18T16:19:00.004+02:00

jag minns den världen som var
annorlunda. smöret, som en sol
mellan dina händer, alldeles nytt,
och kycklingarna, små mjuka,
nästan utan vikt när jag fick hålla
i min handflata. korna och deras
lugna ögon, och den arga tuppen.
nej, jag minns inte den arga tuppen,
bara allt prat om den, det andra
minns jag på riktigt. och brysselkålen
som man kunde plocka när det var
frost ute. det var roligast och ni sa
att de var som gröna köttbullar, fast
jag hade aldrig ätit köttbullar,
men jag tyckte det var roligt att plocka
små bollar och att man kunde äta dem.
jag minns så mycket av den världen också.
den som liksom skimrar och glittrar, den
där allt är som det ska, men samtidigt
anstränger sig så mycket för att
inte låtsas om det andra.

18 augusti.

2009-08-18T10:24:00.001+02:00

det är dammråttorna som
gör att jag inte skriver, jag
skyller på dem, det känns
bättre så. det är deras fel.
och alla osorterade burkar
i skåpet, disken, och ica-
affären, som det måste
handlas i. deras fel är det.
det är så skönt att ha någon
att skylla på, att vägra se
att det bara ligger hos mig.
jag vill vara oskyldig, in i
det sista.

15 augusti.

2009-08-15T18:51:00.002+02:00

dammråttorna under garderoben, och
bakom högarna av allt det där som man
skulle ha sorterat någon gång.
jag hälsade på dom idag. sa att de fick flytta
någon annanstans nu, för nu ska jag bo här.
fast jag ljög lite. just under garderoben
har jag inte planer på att bosätta mig.

14 augusti.

2009-08-14T11:56:00.002+02:00

förr hörde de ljudet av näcken
i forsens dånande, vattnet som
spelade, sjöng, lockade, jag
hör radiopop i min vattenkokares
sjudande brus, jag vet inte
om jag känner mig så lockad,
jag skulle ändå aldrig få plats
att hoppa i och drunkna där,
hos melodierna som inte alls är
så ljuva som jag tror näckens var.

13 augusti.

2009-08-14T11:55:00.001+02:00

höstljus, höstvind, allt
är i smyg än så länge
men jag anar det

12 augusti.

2009-08-12T15:49:00.001+02:00

ibland är det så svårt att
vara stilla, svårt att bara
finnas till, inte göra, jag
misslyckas hela tiden och
kanske är det så för alla, men
jag tror att jag ramlade
utanför normalitetsramen
när jag funderade på att
damma mina persienner, det
kan inte vara normalt,
kan aldrig vara vettigt, tur
att jag fick andnöd av allergi
så det inte blev av, så de
fortfarande är dammiga,
så jag fortfarande har en chans
att räknas som normal.

11 augusti.

2009-08-12T15:42:00.002+02:00

skriver inköpslistor, kollar skafferiet,
tänker på mat, på näring, gör en
preliminär matsedel i huvudet.
känner mig som en 50-tals hemmafru
förutom avsaknaden av man, och
avsaknaden av 50-tal och kanske
avsaknaden av gelatin och kött, de hade
mycket sånt, jag har sett det i mina
kokböcker som är sen då. jag gillar dem,
de blåser liv i min hemmafrukänsla
på ett sätt som inget annat kan.
det är nåt med bildernas färgskala, med
de käcka ordvalen, med små reportage
om myskvällar med de andra fruarna.
jag lever ju inte alls så, men det
gör inte så mycket, det är ändå roligt
på nåt vis, att ramla helt in i bilden,
den där bilden som inte riktigt föreställer
mig, men ändå liknar mig, har drag av mig,
när jag nu ska göra det där. damma, putsa,
städa, handla, tvätta. som om det blir
en lek, som om det blir nåt annat än
det är, nåt annat än vardagsgråa sysslor.

10 augusti.

2009-08-10T20:41:00.002+02:00

jag var kanske elva år och
det var precis den där minuten
när en låt för allra första gången
öppnar dörren till oändligheten
som finns inuti.
inte bara öppnade, det var som om
den sprängde upp alla rader av hänglås
som av någon anledning fanns där;
på dörren som ledde till mysterierna.

det var så konstigt
att plötsligt inse det stora djupet, att plötsligt
känna evigheten, hårt bultande i hjärtat.
det handlade inte om gud, inte då.
det handlade om toner, musik, om
hänglås som sprängdes, om plats.
som när man får svindel av att titta
upp i stjärnhimlen, av att inse
hur stort allting är.
för stort för att kunna greppa,
större än alla ord kan säga.

9 augusti.

2009-08-09T21:32:00.002+02:00

dansa min docka medan du är unger
när du blir gammal blir du så yr och jag
snurrar, faller, runt, runt bland tankarna,
önskar sluta snurra, men kjolen står ut
åt alla håll och det är ganska fint, men
det snurrar så väldigt, mest inne i huvudet,
men fötterna med. nya steg, nya nynnande
melodier intrasslade i tankarna, hela tiden,
jag är redan tunger, faller, snurrar, in i de
oändliga djupens virrvarr, bort från mig själv
och närmare på samma gång. speldosans
plinkande melodi som om den var ett minne
som hamnat fel, hamnat i nuet, blivit
nånslags soundtrack till detta, till allt.

8 augusti.

2009-08-08T23:27:00.003+02:00

fjärilen som kryper runt runt
på min datorskärm, är den
ett virus? har nån uppfunnit en
trojansk nyckelpiga?
det är nog inte så ändå, den
kryper bort från skärmen,
över filten, ut i gräset, livet.
kanske hittar den det där ute
nånstans. livet. själv orkar jag inte
leta efter det, inte idag.

7 augusti.

2009-08-07T18:02:00.003+02:00

Löven som dansar,
bilarna på väg till jobb,
duvornas småprat.
Rörelsen i allt, alla.
Stillhet. (i djupen under)

6 augusti.

2009-08-06T22:05:00.002+02:00

jag ser höstlöven
de som inte klarar av
att vänta ända till hösten
utan faller redan nu.
de är där, mitt i skogen,
och jag är där också.
har längtat så efter träden,
efter tystnaden, efter
mossa och pinnar
som knakar under fötterna.
någonslags trött lycka
att vara där, inte bara
drömma om träden.
och gräset är snällt, jag kan
andas alldeles nära det igen.
nu, när det inte är höst än,
men tillräckligt nära för att
de allra ivrigaste löven
ska falla.

5 augusti.

2009-08-01T03:07:00.002+02:00

jag minns drakarna.
de hade suttit där i
snårbuskarna och ätit
infångade barn med
plastbestick. de
låg kvar, tillskrynklade.
man såg ju att det var
på riktigt.

4 augusti.

2009-08-01T03:03:00.003+02:00

den fjärde augusti
har inte varit än, jag vet.
detta är dagens dikt ändå.
tiden flyter ihop. bara
nuet finns på riktigt
har jag hört, orden
hör hemma i det andra, i
dåtiden eller framtiden.
eller drömtiden.

3 augusti.

2009-08-01T03:02:00.001+02:00

det blev alltid
skinn på chokladen
det blev alltid
mest ensamt
bland de andra.

2 augusti.

2009-08-01T03:01:00.003+02:00

melodislingorna i mina
fingrar, att springa runt
runt i trappan upp till
rummet, att aldrig stanna,
aldrig komma hem bara
fortsätta spela, springa
runt, kanske für elise just
denna dagen, kanske
skrubbsår på knäna.

1 augusti.

2009-08-01T03:00:00.002+02:00

pulkorna som
förde oss mot
avgrunderna, iskylan
längst inne i magen,
värmen under täcket
var jordens
kallaste plats.

31 juli.

2009-08-01T02:59:00.000+02:00

borttappad.
kan inte hitta mig
vet inte
vem jag letar efter.

30 juli.

2009-08-01T02:58:00.003+02:00

att vara ordsamlare.
att tycka att
mentalhygien
är särdeles underbart.

29 juli.

2009-08-01T02:58:00.001+02:00

utspilld på golvet.
som mjölk.

28 juli.

2009-07-28T21:15:00.002+02:00

ikea är en myrstack av människor som vill
provligga just den sängen som jag funderar på
om jag ska köpa, och kundvagnar, barnvagnar,
jag ville skriva bandvagnar, men de är inte där
inte än, det bara känns som krig, det är
inte det, det är trevligt att vara på ikea,
det har jag hört. jag är för trött för att
impulsshoppa nånting alls och kommer därifrån
med tio plastgalgar och en väldig huvudvärk,
det är något nytt. inte huvudvärken, men
att inte orka med att vilja ha något mer
än det jag redan bestämt på förhand, jag
blir lite fascinerad av allt nytt,
men mest trött. mest huvudvärk.

27 juli.

2009-07-27T18:26:00.001+02:00

jag har pantat alla mina flaskor, lagt
tidningarna i rätt soptunna och plasten
i den andra, och jag tappade en
glasburk på marken, men annars
annars så har jag gjort allting rätt och
jag är nästan superhjälte vissa dagar,
nästan allt kan jag, även om det bara
känns som om jag låtsas. jag gör ju det
och det är kanske det som räknas, de
brukar säga det, de som vet. jag är
inne i nånslags dimma, men jag orkar inte
bry mig om det, gör allt som behöver
göras och tänker att när jag får
lite mer konturer igen så är det bra
att allt är gjort, räkningarna betalda,
naturen räddad, mailen skrivna, böckerna
lämnade på bibblan, så kan jag
göra nåt annat sen. kanske leva

26 juli.

2009-07-26T19:32:00.001+02:00

hösten fladdrar till,
prasslar i trädkronorna.
trött på att vänta.

25 juli.

2009-07-26T19:30:00.002+02:00

jag tror på livet, ungefär sådär
som vissa tror på gud. som om
det är en abstrakt sak, som lika gärna
kunde vara en illusion eller fantasi.
men ändå. något säger en att det
finns där, att det är på riktigt.
gud har jag en rätt stabil känsla av,
men livet, jag vet inte riktigt.
kanske finns det, eller så är det bara
nåt jag drömt.

19-24 juli.

2009-07-21T15:25:00.003+02:00

1.

kärleken, att göra sig så
sårbart öppen.
hur orkar man våga?
hur orkar man med att
vara för feg att försöka?

2.

ögonen, den
öppna blicken
som ser igenom.
som ser rakt
in i hjärtat.

3.

längtan efter
befrielse från försvar.
naken öppenhet, att
mötas utan rädslor.

4.

vad finns att önska
mer än leendena
som snurrar in sig i varandra,
fingertopparna som söker
helheten, närheten.

5.

sårbarheten, vetskapen
att det är ömtåligt, att
det kommer gå sönder.
kärleken som lim
till sprickorna. rädslan:
att den inte ska räcka.

(6.

hur gör man
för att våga? hur
kan man finnas i
rädslan, utan att
vara rädd?)

18 juli.

2009-07-18T17:42:00.003+02:00

det blåser och jag lutar mig mot
en av domkyrkans stenväggar.
kyrkan är som en varm kropp,
jag känner mig som ett barn som
tyr mig till den. söker mig nära,
tror nästan jag ska känna pulsen.
inuti kyrkan senare är det svalt,
men värmen finns kvar, inuti mig,
hjälper min puls att slå.

17 juli.

2009-07-18T17:41:00.000+02:00

vi kan inte ses på ett tag
och jag driver mig
bort från mig själv.
som om jag vill ha det
smärtsamt tydligt
hur ensam jag är utan dig.
se: ingen har jag. ingen alls,
inte ens mig själv.

16 juli.

2009-07-16T21:56:00.002+02:00

jag sitter på biblioteket och
låtsas att det inte finns ett fönster
mellan mig och den där trädkronan,
låtsas att jag sitter bland löven.
tror att jag önskar mig en trädkoja,
eller träd att klättra i, och ork till
att göra det. men någonslags förnöjsamhet
ändå. över biblioteket, över att åtminstone
vara så nära att jag kan låtsas att jag
är mitt bland. och att vara mitt bland
böckerna och människorna, i lugn.

15 juli.

2009-07-15T21:53:00.002+02:00

jag slutade tro på tryggheten, valde bort
tilliten. som om det var ett val, som om
man kan välja bort nåt sånt, som om
det handlar om tro. det funkade aldrig och
egentligen visste jag nog det hela tiden,
det bara gick inte på något annat sätt.

ibland blir jag så chockad, när den finns där.
tryggheten, tilliten. när jag hittar den som
ett mjukt lager av sockervadd i botten
av mitt jag, när den bara finns där helt
självklart. kanske är det den som tror på mig.

14 juli.

2009-07-15T21:52:00.003+02:00

jag vill skriva de där dikterna som
inte går att skriva, ha ord på det
som måste få lov att förbli ordlöst.
jag vill nudda vid helheten, röra vid
det som är utom räckhåll, som alltid
kommer vara bortom allt, fly undan
från orden, inte låta sig fångas

13 juli.

2009-07-13T22:15:00.002+02:00

jag köper nya skor med ganska höga klackar
och jag blir jättelång och sträcker på mig
dubbelt så mycket som vanligt, och jag tror
att jag äger hela världen när jag är sådär
högt uppe, fast så fort jag försöker gå så
faller alltihop och jag är inte cool alls
äger inte världen längre, inte ens ett litet
hörn, inte ens maskrosorna, eller fjärilarna
jag är bara som bambi på ny is och kanske
lär jag mig balansera så småningom och då
kanske jag kan gå ut i världen och äga den
på samma gång, som om den självklart var min

12 juli.

2009-07-12T20:04:00.003+02:00

det blir ingen dikt idag för mitt huvud bara snurrar. men jag insåg att gårdagens dikt var den hundrade. så det blir kalas istället. bara att ta för sig. jag har bakat alldeles själv :)

11 juli.

2009-07-11T20:54:00.002+02:00

jag måste glömma allt, måste
låtsas att fjärilarna fortfarande
bor i min mage, att de aldrig
dog när dina ord la sig som en
snara om halsen på dem, måste
klara av att hoppas och tro och
finnas till även om
det kanske inte finns något att
hoppas på, måste räkna dagarna
tills vi ses för annars
har jag ingenting.

10 juli.

2009-07-10T16:33:00.002+02:00

livet måste vara vackert, mitt i alltihop,
annars går det inte att finnas. inte som det
fina i rikedomar, obegränsade möjligheter och
ständig lycka. inte alls så.
bara som att dricka te ur sin favoritkopp
när det stormar som värst. att se regnbågen
som skimrar inuti den djupaste smärtans tårar,
att låta det som är vara. höra tonerna,
som sjunger inuti varje stund. låta det underbara
bryta igenom. färgerna, dofterna. orden. och när
det inte går: andetagen. bara de.
med sin orubbliga övertygelse om liv.
att låta deras tillit bära genom allt som
inte går att orka, inte går att finnas i.
låta dem blåsa liv.det vackraste, det som
fortsätter även när ingen ser att det är så,
även när mörkret förblindar.

9 juli.

2009-07-10T16:27:00.002+02:00

alla dagarna utan ord,
vart tar de vägen? de där
dagarna som är så tysta
att de imploderar, utplånar
sig själv. i dem; sökandet
efter en ensamhet som är
uppfylld av närvaro, men
misslyckas, fylls av den
tysta alldeles stumma och
ensammaste ensamheten.
som små svarta hål mitt bland
de vanliga dagarna. som om
de aldrig funnits, som om
de aldrig genomlevts. det
intensivaste ingentinget.
tid som går så långsamt att
den backar, tappar räkningen
upphör att existera.

8 juli.

2009-07-08T22:05:00.002+02:00

det är det här med
handen som inte
finns där och
håller hårt i min, det
är det här med
att ingen tjafsar om
vem som ska diska, det
är det här med att sakna.
det här med ensamheten.
jag vet inte hur man gör
utan den, jag vet inte hur
man gör med den.

7 juli.

2009-07-07T13:58:00.001+02:00

tystnaden
som en mjuk kudde
som trycks hårt
mot mitt ansikte.
inga andetag
får plats där, den är
för massiv, denna
tystnad.

6 juli.

2009-07-07T13:54:00.002+02:00

varje år inser jag, som om det är första gången
det slår mig. egentligen är det inte värmen
som provocerar mig, eller solen.
jag tycker inte om det, men detsom gör mig hatisk
är att det är definierat som vackert väder.
medan det jag tycker är absolut vackrast
med självklarhet räknas som dåligt väder.

5 juli.

2009-07-05T16:57:00.003+02:00

jag tänker mig din trygghet
som en lång halsduk. virar in mig
i den, varv efter varv. alla färgerna.
det varma, lugna, det intensiva, allt
som är tryggt. mjukt mot mina armar,
mot mina fötter, runt hela mig.
inget av det trasiga finns stickat in i
halsduken, bara det hela, det mjuka,
mot min kind, som att få vila hos dig,
innesluten av det goda. varv efter varv,
som en puppa, och det är lättare där.
de orden som tog sönder så mycket kan inte
göra lika ont, göra lika illa, när de måste
ta sig genom alla lager, allt det trygga.
det som också fanns, som också var du.

4 juli. (en dag senare)

2009-07-05T16:54:00.002+02:00

som att trampa igenom is
man tror ska hålla och
hinna sjunka till botten
innan chocken kommer ifatt,
innan verkligheten finns igen

3 juli.

2009-07-03T22:16:00.001+02:00

ingenstans hör jag hemma. jag
lyfter från min kropp, följer med svalorna
när de slänger sig mot marken, bara för att
kunna vila, bäras av vinden. någonslags
känsla av helhet, mitt i all hemlöshet.

2 juli.

2009-07-02T19:52:00.000+02:00

suset i träden
alldeles före.
hur allt stillnar

och så -

lugnet efteråt.
som en ny värld.

1 juli.

2009-07-01T22:28:00.005+02:00

jag drömde att jag gick i skolan.
vuxen, men vi limmade löv.
du mådde dåligt, ringde till mobilen
och jag blev orolig och sprang runt
försökte komma på nåt, hitta nån
hjälp, nåt telefonnummer. läraren
blev besviken på mig, han
började gråta. nästan alla löv
gick sönder. vi penslade för argt.

30 juni.

2009-06-30T21:01:00.002+02:00

det regnade alltid på somrarna
när jag var liten. jag kröp ihop
och läste tusen böcker medan
det smattrade mot rutan. jag vet
att det inte var så. inte bara.
egentligen minns jag solen också,
men hellre minns jag regnet,
smattrandet. alla nya världar, alla
ord att fly in i. och knastrandet
från en kamin med gula lågor.
glömskan. jag fick glömma då.
inget annat fanns.

29 juni.

2009-06-29T16:43:00.001+02:00

jag trodde att jag
visste vem jag var. nu
vet jag ingenting, är
ingenting jag visste.

27 juni.

2009-06-27T22:09:00.006+02:00

jag pendlade till skolan, på tågstationen
hade de en tv i väntrummet, rikard wolff
sjöng vackra pojkar, vackra män, det var
den musikvideo som var allra oftast. jag
vet inte hur urvalet gjordes för den där tv:n
men den sången blev de frusna morgnarnas
soundtrack. fingrarna slapp bli isbitar när
tåget var försenat, och det var nånslags
brytpunkt då.

                      allt är annorlunda nu. jag
känner mig så gammal när jag tänker så, att
allt är annorlunda, men det är så. det var
strax innan eva och efva blev ett par officiellt,
det var när stjärnor utan svindel kom, det var
den där världen när jag kom ut. vi brukade läsa
sapfo. jag vet inte om det säger dig nåt, men
hon är inte precis nutida, det var svårt att
hitta nutida, såna som skrev om den sortens kärlek.
jag vet inte om de fanns. boye fanns såklart, men
inte så nutida hon heller. jonas och mark var
en instutition, men det är nåt annat med bögarna
det är nåt med männens dominans, med
kvinnors osynliggörande, de var viktiga, men
de var inte som jag.

                                jag kunde inte se mig i dem.
det var en brytpunkt ungefär där, precis innan
världen exploderade i komma ut-löpsedlar.
wolff sjöng om sin kärlek utan att låtsas att
det var en kvinna, det var annorlunda, det var
en annan tid då. innan alla internetdejter och
innan avsaknad av hbt-perspektiv blev ett mått
på grad av inskränkthet. vi trodde att vi var vuxna,
men det var vi ju inte.

                                   vi upptäckte varandra,
kärleken, livet, och världen var alldeles ny, den var
bara för oss. som den är, som den ska vara, när man
står på tröskeln till sitt alldeles egna liv, balanserar
på gränsen till vuxenheten, och ibland känner jag mig
som om jag är hundra år gammal. jag är nog inte det,
det är bara så annorlunda nu.

                                             allting. på alla sätt.

26 juni.

2009-06-26T22:05:00.001+02:00

en stjärna som
inte kan dö
dör, och det blir
så tydligt att det
var många år sen
han var levande

25 juni.

2009-06-25T22:07:00.001+02:00

lilla sparvöga, lilla
människofågelunge
med litet pickande hjärta
med oro och vingar
som ännu inte bär

24 juni.

2009-06-24T23:34:00.002+02:00

de klipper gräsmattorna utanför mitt fönster
varje dag, för säkerhets skull, så jag inte ska ha
köpt min medicin i onödan. jag tar den, blir
till det darrande asplöv jag hela tiden varit
innerst inne, jag vet inte om jag tycker
att det är bra att vara en helhet, helt och hållet
darrande, svag och ömtålig, eller om det var bättre
när jag fick låtsas vara nåt annat.

23 juni.

2009-06-23T11:56:00.004+02:00

saknaden blir som hål i mig. jag
känner mig som en sån där ost,
en av de med stora hål.
vad kan de heta, grevé kanske?
jag vet inte, jag äter hellre såna
med små hål, men
nu är det som en sån där annan
jag känner mig. vi kan säga grevé.
hålen, som om någon slitit bort
bitar som skulle vara där, och
sen är det liksom för sent,
för svårt, går inte
att fylla med nåt annat. det
spelar ingen roll vad, jag har testat med
plastic padding, med superlim,
med tandkräm. jag testade med
mjukost med, men det
blev bara konstigt, som om hålen
blev ännu mer framträdande
när de inte var tomma längre.
när de upphörde att vara hål
var det som om de allra tydligast
var just det.
jag förstår inte vad jag ska göra, hur
jag ska klara av att känna att det
bara är ok. det där
att vara som en grevé. att låta
hålen finnas där, som om
de alltid funnits, som om
deras existens, deras tomhet är
helt självklar, helt
normal.

22 juni.

2009-06-22T20:42:00.002+02:00

glassen som rann ner för
fingrarna och det salta vattnet
som var iskallt, men det var
sommarlov. det var så
det skulle vara, så
det alltid hade varit. sand
som knastrade mellan tänderna
och vägen tillbaka till bilen
var alltid för lång, alltid
väldigt mycket längre
än när fötterna gick
åt andra hållet.

21 juni.

2009-06-21T10:43:00.002+02:00

mitt tangentbord är trött
på den vanliga ordningen, det
upplöses. alla bokstäverna virvlar
runt i mitt kök, överallt är de,
letar efter något som känns nytt,
tror jag. "vi vill ju bara
känna något" säger de och
fnittrar hysteriskt, jag
orkar inte fatta nånting, jag
faller i bitar jag med, blir
ballonger fyllda av helium, flyger
åt alla möjliga håll, är ingenstans,
överallt, på väg fast utan
kontroll, allt bara svävar, utom
de bitar av mig som ligger
som tunga stenar på golvet. du
har ett lugn som
känns som det overkligaste
av allt, overkligt att det
skulle vara på riktigt, men du
plockar ner ballongerna, samlar ihop
det som är jag, och jag vet inte
hur det gick till, men
bokstäverna flyger tillbaka
till sina platser, allt
blir i nånslags ordning igen.

20 juni. (dagen efter)

2009-06-21T10:39:00.002+02:00

alla ord är redan använda, alla
saker redan sagda, men
vi säger dem igen och igen och
igen, och jag bara
fortsätter att skriva, fast
jag vet att det är så. ibland
vet jag inte alls varför, som om
det är klart att jag inte
har nåt nytt att säga, i bästa fall
kan jag säga nåt på ett nytt sätt,
men det är så mycket att
hoppas på, mycket
att tro om sig själv

19 juni. (midsommarafton)

2009-06-19T21:33:00.002+02:00

svalan härmar flyplanet
men lite ivrigare, lite
mer levande. kanske lättare
att leva utan tidtabellerna

18 juni.

2009-06-18T21:46:00.001+02:00

snubblar runt i livet
ramlar över sommarens
färger, undrar lite stilla
om det är här jag är, om
det är jag som är här

17 juni.

2009-06-17T16:12:00.002+02:00

de har huggit av armarna på kastanjerna så
de inte kan kramas mer och jag
går genom det där som nästan är en skog
och ljuset silar genom lövtaket, ner
i det gröna som finns under och det är
tusen olika gröna färger, men framförallt
är det mjukt lugn och trygghet, den där
sortens underbarhet som bara kan finnas
av sig själv, men inte konstrueras, och
jag hör maskinerna närma sig och jag vet.
de tror att de kan göra det vackrare
om de bara styr upp det, om de rensar, om
de hugger av lite värme och trygghet.
ibland kan jag verkligen inte förstå
varför vi väljer att tro att vi kan göra
det underbara ännu vackrare, varför
vi har en sån oförmåga att
bara låta saker vara, som de är, varför
vi inte ser att vi oftast bara
byter magi och trygghet mot
välklippta gräsmattor och perfektion.

16 juni.

2009-06-16T23:42:00.001+02:00

du säger
att din hand är utsträckt men
den är inte det. den ligger kvar
i ditt knä och ser ut som om den
tänker stanna där, jag
blir så förvirrad.

15 juni.

2009-06-15T21:26:00.003+02:00

myndighetskorridorerna som
man inte ens får komma in i.
de är skyddade från såna som mig, jag
får komma in i ett särskilt besöksrum
istället, det är nog tryggast så, att
inte ha vem som helst i korridorerna.
det är så meningslöst, allt vi säger, men
jag antar att det måste sägas för det är
som om det finns nånslags manus vi
följer till punkt och pricka och det är
bara därför jag är där, för att vi
har det där manuset, egentligen
finns det ingen riktig anledning. ibland
tror jag att alla bara är marionetter och
läser manus nån annan skrivit, ibland
tror jag att vi glömmer att fråga oss
vem som skrivit det där manuset, varför
vi inte bara slänger bort det och
pratar av oss själva istället.

14 juni.

2009-06-14T21:58:00.004+02:00

jag är kanske sjuk och orkar inte
veta varken ut eller in, kanske
är jag inte alls sjuk, bara trött och
frusen och allergisk och yr, jag
orkar inte bry mig om att veta, fast
man borde veta. nästan allt
borde man veta om man är vuxen,
jag har förstått det, men kanske
är jag inte vuxen, jag
tittar på ett jättevuxet tv-program
om modern konst och pengar och
de pratar engelska och jag är trött
och yr och det snurrar lite. mest
ser jag bara fjärilarna. förgängligheten
som de lyckats fånga i nånslags
penga-galenhet och hur
får de ihop det, jag vet inte, jag
vet bara fjärilarna, hur de fladdrar till
och sen är de borta igen, som ett
ögonblick. det är nåt symboliskt i det där,
i att mästaren i det där de pratar om, att
suga pengar ur konstköparna, blåsa upp
konstbubblar, att han
har gjort så många fjärilar, han
fångar förgängligheten, ögonblicket
sitter kvar med rikedomen sen, när
ögonblicket är förbi.

i'm in love for the first time av damien hirst. en miljon tvåhundrasjuttiotretusen kostade den. dollar.
bilden lånad [här]

13 juni.

2009-06-13T23:47:00.003+02:00

löven som rycks ner från träden
när vinden blåser som hårdast
faller mot marken, men
stannar upp halvvägs. med nya
planer, nya tankar, en ny slags
längtan. de blir som fjärilar, de
flyger mot ljuset, mot
ett nytt slags liv.

12 juni.

2009-06-12T12:17:00.002+02:00

smattrande regn och
hård vind bland löven, jag vet;
något nytt kommer

11 juni.

2009-06-11T20:10:00.003+02:00

löven är mörkare nu, och lugnare
inte ivriga att slå ut, det är redan gjort.
nu återstår bara att finnas. i lugn.
de är som mjuka rum, mjuka famnar
att gå in i, och regnet droppar
mellan grenarna, spelar små sånger
för sig själv. sorgen i mig är så oändlig,
jag slits sönder av den, går i bitar, och
inuti finns ett hav av tårar, som skriver
nya stämmor i regnets melodier, textrader
som handlar om saknaden, så stor
att den bara blir till smärta. jag går bort
till kastanjerna. det är mjukt grönt där,
lugnt. ett rum, en sal, en famn
att omfamnas av.

10 juni.

2009-06-10T19:53:00.002+02:00

jag tappade bort mina ord, de
låg här under mattan, men så
fick jag värsta städrycket och nu
kan jag inte hitta dem
hur mycket jag än letar
har hittat ett litet y bara
det hängde i gardinen, svängde
hit och dit, som om det var
nånslags gunga. det är ett
ganska sött litet y, men
det går ju inte att skriva
särskilt mycket med bara det.
jag måste sluta städa, det är så
jobbigt när allt ligger på sin plats, jag
måste leta så mycket för att
hitta nånting alls då.

8 juni.

2009-06-08T18:28:00.002+02:00

som en spegel är det, ni
försöker få mig att ta skulden, försöker
få mig att se, att jag är sjuk och fel och
gör illa med hela mig, mitt liv, mina val, ni
tittar in i en spegel, men vägrar inse
att det inte är mig ni ser, och
när ni anar hur det är, när
bilden får konturer och ni ser, blir ni allt
högljuddare för att alla ska förstå
att bilden är av mig, inte er, aldrig er, ni
har ingen skuld, inget ansvar, kanske
har ni inte ens en spegelbild, så
det måste vara jag, bilden måste
föreställa mig.

7 juni (för sent..)

2009-06-08T18:19:00.002+02:00

vissa dagar
gör allt så ont
allt det som
är sönder, vissa dagar
är det så; ni
lyckades med det
ni ville, med att
ta sönder, slita
bort stora stycken kött
från mitt jag,
lägga allt
på mig, vissa
dagar
kan jag bara inte
putta tillbaka
slippa ifrån
balansera

ja. ni tar sönder mig.
ja. ni lyckas med det.
är det
bra såhär?

jag tänker
laga hålen där det
saknas bitar, där det
ni skulle ha gett mig
skulle ha funnits,
tänker räta på min
rygg, min nacke, mitt
liv, och ni
kommer inte förstå,
varför jag inte fattar
att allt jag är
är fel

6 juni.

2009-06-06T19:48:00.003+02:00

det ligger ett flygblad i rännstenen, "det
behövs fler moderater i europa" står det,
det är precis ett sånt kvarter, och regnet
smattrar mot mitt paraply och jag bara går och går,
det är tur att vägen svänger, annars skulle jag
bara fortsätta hur långt som helst.
det hänger ballonger i buskarna, jag tror
att det är barnkalas både här och där och
det är nationaldag så jag kan inte få mitt
nya id-kort, för det är stängt överallt, men det
gör inte så mycket. jag har regnet och paraplyet
och ett helt förvirrat och trött huvud, men
fjärilar som fladdrar i magen, och lust att
klappa på igelkotten som om möjligt
verkar ännu mer förvirrad än jag, och som
springer runt och inte kan bestämma sig för
om den ska gå över vägen eller inte.
världen växer lite hela tiden, och jag också.
världen är flera kilometer stor idag, och jag
når snart ända upp till molnen.

5 juni.

2009-06-05T20:26:00.001+02:00

vi står under trädet med de
vackraste löven och jag vet
att det är den finaste platsen
på hela jorden. och det gör inget
om en miljon platser till
är just det. jag vill ändå inte
vara någon annanstans,
bara här, bara under det
gröna taket av lugn.

4 juni.

2009-06-04T18:09:00.002+02:00

jag ligger under mitt täcke, med
fleecetröja på mig, jag har frossa och solen
skiner utanför, men jag fryser, rakt genom
benmärgen. rakt genom allt som är jag. jag
är inte sjuk, det är bara livet.
det känns såhär när man råkar
andas in för stora doser av det.

3 juni. (en dag efter)

2009-06-04T18:04:00.003+02:00

ättika är lösningen på mina problem,
inser jag plötsligt. en helt vanlig onsdag
är det, när det slår mig, och så
greppar jag den där lilla mjuka svampen
som är hård på ena sidan, och så
gör jag det bara. skurar bort dem,
problemen. de försvinner med vattnet,
tillsammans med kalkavlagringarna.

2 juni.

2009-06-02T20:18:00.002+02:00

jag kan aldrig förklara, kan inte ens
tro att det ska gå. du kommer aldrig
förstå hur upprymd och hedrad man kan
känna sig av en kaffeautomat, av att
det inte förväntas av en
att man ska bränna vem som helst
som råkar vara i närheten genom att
hälla kokande kaffe på dem.
det är ett sånt förtroende, du
kommer aldrig att förstå det.

1 juni.

2009-06-01T20:37:00.002+02:00

vi hatar varandra så mycket och vi
strider för rätten att få göra det ostört
för vi har ju yttrandefrihet, och
man kan ju alltid ta till andra medel,
starkare, inte i yttrandefrihetens namn,
men ändå. dödandet måste ta slut och då
måste man ju förstå att det enda vettiga
är att skjuta abortläkarna, och vi värnar
om livet, barnen, kärnfamiljen som är
den enda rätta levnadsformen och
herregud
vi kan ju inte ens överväga att stödja
familjer med annan sammansättning,
ensamstående, regnbågar, allt vad de nu
kan få för sig att kalla sig, de kan inte
blandas ihop med de som lever rätt,
hur skulle det se ut, vi kan inte acceptera
vad som helst och vi
är inte rädda, nej inte alls, vi vet bara
vilket sätt som är det rätta att leva,
och det är ju bara att lyssna på oss
om du inte förstår det själv, hur svårt
kan det egentligen vara? vi kommer
använda vår rätt att hata dig om du inte
lyssnar på oss, för vi har en plikt att
hata dig, för vi tillhör skaran som lever
på det sättet man ska leva och du ska
vända den andra kinden till när vi
hatar, annars lever du ett riktigt dåligt liv,
ett liv på fel sätt, och då måste vi
hata dig lite mer ändå

(jag har en känsla av att jag aldrig borde läsa på dagen.se)

31 maj.

2009-05-31T21:51:00.004+02:00

jag tittar på susan boyle som alla andra, för
jag älskar också askungesagorna, när de
utspelar sig i verkligheten. jag vet inte
om det gör något att hon inte vann, för hon
fick ju vara i en saga, fick låta den bli
verklighet och hur mycket mer än så
kan man egentligen vinna? det var inte
prinsen och halva kungariket som stod på spel,
det var bara att få sjunga för drottningen, men
jag vet inte, kanske vann hon mer, kanske
ändå halva kungariket, även om det inte
var tänkt att man skulle kunna vinna just det.

30 maj.

2009-05-30T13:28:00.002+02:00

minns du när vi gick genom natten
och igelkottarna sprang över vägen?
de såg så konstiga ut, som nåt annat, nåt
man inte trodde en igelkott kunde vara.
det var asfalt överallt och sångerna, de
nynnade liksom av sig själva, med självklarhet.
vi var systrar då, och ingen kunde nånsin
ta det ifrån oss. minns du hur det var?
det var ingen lögn, inte då, det var bara
ännu mer självklart än sångerna, lögnen
var någon annanstans, senare, det var den
som tog sönder det som för alltid
skulle få vara självklart.

29 maj.

2009-05-29T21:15:00.002+02:00

jag sover tio timmar och sen
sover jag middag efter frukosten
jag vilar mig igenom eftermiddagen
och blir aldrig pigg, men just idag
gör det inte så mycket, jag är
nånslags sengångare som gått vilse
här i förorten av gult tegel, och jag
sörplar i mig te mellan vilostunderna
jag går ut till biblioteket som
visst är stängt just idag och blir lite
gräsallergisk, bara för att dagen
inte ska kännas helt innehållslös.
kanske är dagen innehållslös, jag
vet inte vad det är för skillnad, jag
vet inte vad det gör för skillnad

28 maj.

2009-05-28T21:53:00.001+02:00

ihåligheten
fjärilarna i magen
har flugit sin väg

27 maj.

2009-05-27T22:06:00.002+02:00

orden som ett lugnt sus, bara lite
starkare än vinden i löven
lugnet i pratandet
inte så viktigt om vad
det viktigaste är att det pratas
att ordens ljud blir en trygg sjal
att lägga om trötta axlar

26 maj.

2009-05-26T18:11:00.002+02:00

min kropp protesterar mot allt, skriker
av ont, jag försöker vara snäll mot den
inte bli arg på gnällandet, på värkandet, på
omöjligheten att inte kunna göra något alls
utan smärta. tar en lång promenad
i slow motion, tittar på löven i trädkronorna
underifrån, lyssnar på vinden, andas in liv,
kroppen glömmer nästan att värka då.
sen återgår vi, till att ha världen
på andra sidan de smutsiga fönstren, till
radiopratarnas lugn runt mig, till mitt
tålamod med det onda, till nånslags vetskap
att det är tålamod som är det bästa,
grunden för alla mediciner, sen måste jag blanda
med trädkronor, mat, vila, lite av varje, men
allra viktigast är den där basen av tålamod,
den skulle stått först i innehållsförteckningen,
kanske med en liten stjärna efter
för att förklara att det är kravmärkt
att ha tålamod. allt annat är förhandlingsbart,
bara inte det. orka med sig måste man.

25 maj.

2009-05-25T21:20:00.002+02:00

vissa bitar av dåtiden är så påtagliga
just nu, men samtidigt
så uppenbart långt borta. de är så
definitivt tillhörande något annat
än nuet. kanske något annat än
livet, men jag var ju där, med
mina andetag, med mitt
bultande röda hjärta. ändå
var det kanske så:
det som var, det tillhörde nåt annat
än livet.

24 maj.

2009-05-24T19:13:00.002+02:00

mitt pekfinger följer mönstret av
bristningarna på mina armar. de är som
spår av det som var, ärr av det
som kanske aldrig skulle ha hänt, alla
de där korridorerna och de vita rockarna,
alla tabletterna. kanske var det så, kanske
skulle det aldrig ha hänt
eller så var det oundvikligt, det
är svårt att säga, jag önskar att så mycket
varit annorlunda, men det är bara spår nu.
mönster i huden av det som var, livet
är ett annat nu, jag
är en annan nu
kanske är inget annat viktigt

23 maj.

2009-05-23T18:16:00.002+02:00

jag tittar på talang och alla
säger samma sak alla säger,
skriker, nästan desperat

- ge mig en mikrofon, en tv-kamera, en
publik, ge mig kändisstatus, ge mig
bekräftelse på att jag är
bra eller dålig eller vad som helst
men ge mig bekräftelse på
att jag är

egentligen tycker jag mer om
att titta på maskrosbollarna
de är mer lugna i det där
att finnas till

22 maj. (en dag för sent)

2009-05-23T18:13:00.002+02:00

maskrosbollarna
solar som har dött, men snart
flyger mot nytt liv

21 maj.

2009-05-21T16:34:00.002+02:00

ser ett foto på mig, det är gammalt
jag är en annan nu, jag ser det
jag visste det, men trodde inte
det skulle synas så tydligt
jag tycker om det, det känns
som om jag är lättare nu, kortare hår,
färre kilon, men allra mest
mindre skuld

20 maj.

2009-05-20T21:41:00.004+02:00

myndighetsorden och alla siffror
förvandlas till fjärilar, de är så
många, de vimlar runt i hela min luft
krockar med fönsterrutorna
försöker ta sig ut genom köksfläkten
bråkar med silverfiskarna under badkaret
jag vill låta dem komma ut men
de måste vara kvar här lite till
bara för att kunna bli infångade
och ihoptryckta i ett brunt kuvert
senare, efter att de virvlat färdigt
inte nu, nu handlar det bara om att
skjuta upp saker lite, låta dem
vara där de är
(överallt)

19 maj.

2009-05-19T19:34:00.007+02:00

det stormar inuti min bröstkorg och
vågorna går så stora, jag får
kallsupar och det svider av salt
i ögonen. det är nu jag måste
hitta nuet, det låter så lätt, och jag vet
att det låg här alldeles nyss, nuet, men
jag tappade bort det nånstans, kanske
bakom soffan, måste leta, måste
hitta flotten för att kunna åka
uppe på vågorna, njuta av hur det
pirrar i magen när det kommer en
riktigt stor, och jag inte faller, bara
åker med, jag vill ha det så, vill inte
saltsvidande ögon och kallsupar

18 maj. (en dag för sent..)

2009-05-19T19:34:00.006+02:00

jag trodde du fanns
nu vet jag det säkert
men har ingen aning
om vem du är

17 maj.

2009-05-17T12:14:00.001+02:00

tystnaden i mig
där ingen annan får plats
nuddar vid livet